Egentligen snäll (Bojan & Kicki, #1)

Folk blir arga på mig ganska ofta. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid det. När jag var liten blev ingen någonsin arg på mig, eftersom jag var så söt. Alltså inte för att skryta, det är fakta. Jag var söt som en kattunge doppad i kolasås. Tonårskillar pratade bebisspråk med mig på stan. Främmande tanter tog bilder av mig på tunnelbanan. Det var på den nivån.

Bojan och hennes bästis Kicki går i femman i Västbergaskolan och Bojan håller som bäst på att vänja sig vid att hon inte längre är liten, söt och rolig. Nu har det börjat en ny spännande pojke i parallellklassen. Men kan man egentligen bli kär i någon man inte känner? Och hur talar man om för någon att man är kär i den, utan att göra bort sig fullständigt?