Spökviskaren

Josefin tycker inte om att sova borta, men i natt ska hon göra det i alla fall. Hos moster Nina och morbror Klas. De är både snälla och roliga, men klumpen i magen finns där ändå. Och nu bor de dessutom i ett jättegammalt hus där Josefin aldrig har varit förut.

I början går allting bra. Huset är riktigt mysigt, och Josefins rum är som hämtat ur ett dockskåp. Men det bästa av allt är ändå Torsten. En alldeles klarblå undulat med svarta små pepparkornsögon. Josefin älskar honom från första sekunden, och när hon upptäcker att han kan prata också, glömmer hon nästan bort klumpen i magen. Men lugnet varar inte länge … För vad är det med dörren till vinden som nästan alltid står på glänt? Varför ser Josefins spegelbild i fönsterglaset så konstig ut? Och vad är det egentligen för egendomliga saker Torsten säger?