Samtal mellan nygifta

– Säg, Cilla, sade Lars, gifte du dig med mig för att reta Valdemar?
Hon skrattade, kastade cigarretten i sanden och trampade ut den, lade armarna i kors under nacken och vägde på stolen.
– När du säger det nu, så tror jag det nästan, sade hon. Inte visste jag det när vi beslöt oss för det, ånej, inte skulle jag burit mig åt så med vett och vilja, inte mot dig och inte mot någon. Men när jag nu ser tillbaka – jo, jag tror du har rätt.

En vill inte binda sig, den andre har svårt att lämna. Oron för vad omgivningen tycker om ens relation gnager samtidigt som känslan av att vilja ha upprättelse breder ut sig – novellen Samtal mellan nygifta gavs ut 1941 och må
ha tillkommit i en annan tid, men berör onekligen eviga dilemman. För precis som i sin lyrik sätter Karin Boye i sina noveller fingret på något som är gemensamt för oss alla, något grundläggande i oss, som finns där och som påverkar vad vi gör mot varandra – men också vad vi gör mot oss själva.